Den kreativa processen – en fallgrop

Jag har under lång tid, nästan hela sommaren, varit väldigt trött och har inte kunnat göra mycket mer än att vila, heala och måla. Det är vad energin har räckt till förutom mitt jobb som medial vägledare. Jag har varit medveten om att en djup läkningsprocess har pågått så jag har lyssnat på kroppen och har faktiskt inte längtat efter aktivitet eller umgänge.
För några veckor sedan började energin komma tillbaka och jag började planera och jobba för bland annat en utställning jag ska ha i oktober. Jag ansträngde mig för att utvecklas i mitt måleri så att jag skulle kunna ha några helt nya tavlor med på utställningen.
I början var det kul och spännande, sen helt plötsligt började jag bli stressad, tappa fokus, jag kunde inte längre få kontakt med mina målningar och humöret sjönk. Jag blev mer och mer frustrerad men av erfarenhet vet jag att det inte hjälper att forcera något, vare sig vad gäller healing, personlig utveckling eller måleri, så jag backade, lade ner penslarna och släppte taget om allt.
Vad hände då tror du?
Jag blev sjuk. Fick öroninflammation och var tvungen att ligga till sängs några dagar. Jag jobbade aktivt med att frigöra de låsningar som skapat först blockeringarna i mitt skapande flöde, och sedan även öroninflammationen. Jag grät floder och mängder av stagnerad energi lämnade mitt system. Gamla sårade känslor kom upp till ytan och lämnade systemet. Det är oftast så en djup healingprocess fungerar. Den stagnerade energin är känslor vi inte klarat av att frigöra oss ifrån och som har bosatt sig djupt inne i våra celler. När vi börjar peta i stagnationen kommer känslorna upp till ytan igen för att se om vi denna gång är redo att känna dem och låta dem gå.

Efter några dagar började den låsta energin öppnas upp och jag satte jag mig med mina färger igen. Jag var fortfarande arg och frustrerad för att jag inte fick till mina tavlor som jag ville. Jag borde ju kunna få till en Monet eller i alla fall en Picasso 😉
Jag började måla med Poscapennor på en gammal akrylmålning som jag målat över och lät pennan bestämma vart den ville gå. Det blev denna lilla låda med många flikar. Någon Monet är den inte, inte någon Picasso heller men den kommer med ett budskap.
Den visar mig till exempel att det finns många vägar att gå, att det finns många flikar att vika upp för att se vad de gömmer. Den visar att en låda inte nödvändigtvis behöver vara kvadratisk och att man inte alltid förstår hur de olika flikarna hänger ihop. Under min session med målningen frigjordes min frustration och en del målningsglädje kom tillbaka igen.

En annan insikt som visades mig i denna läkningsprocess var hur jag när jag började jobba mot min utställning för att målningarna skulle vara ännu bättre än de jag redan har, (de målningar jag har som var anledningen till att jag blev inbjuden att ha denna utställning från första början…. 😛 ) tappade kontakt med mitt eget inre.
Jag flyttade mitt fokus utanför mig själv och där finns ingen energi att hämta. Vi kan inspireras av omgivningen men energin kan vi bara hämta inifrån oss själva. Vi kan planera för framtiden eller hämta erfarenhet från det förflutna men det är bara när vi är närvarande i nuet vi kan använda vår energi för att skapa. (När vi stannar i nuet så är det faktiskt så att vi har tillgång till både framtiden och det förflutna men det är en annan blogg.)
Detta vet jag ju så väl och ändå föll jag dit ännu en gång. Det är så vi oftast gör och för varje gång vi faller dit går det lite snabbare att resa sig. Till slut går vi runt vårt mönster och när det inte får någon uppmärksamhet tynar det bort.

Har du någon magisk låda som ger dig insikt? Hur ser den i så fall ut?

 

Den kreativa processen – Livets process

Min målning har lärt mig mycket om livet. Varje tavla är en process i sig. Ibland sträcker sig processen över flera tavlor. Ibland går det fort och ibland tar det år. Precis som alla våra livsprocesser.

Jag har genom åren lärt mig att inte ta målningen så allvarligt. Det blir det det blir. Ibland blir det bra och ibland målar jag över motivet och börjar om igen. Ofta har jag haft en bild av ett motiv som inspiration. Nästan aldrig har resultatet blivit särskilt likt. I början när jag målade blev jag oerhört frustrerad av detta. Jag ville ju vara duktig på att avbilda. Problemet var att jag inte tyckte det var kul. Om jag fastnade på en detalj och försökte få till den perfekt, då tappade jag energin och lusten till att måla.

60X30 Akryl duk

För ungefär ett år sedan målade jag en tavla där jag hade en bild på en indianflicka som inspiration. Hon hade vita vackra kläder med fransar. Jag tecknade upp konturerna av henne på en duk och började måla. Jag målade ansiktet och det gick bra. Det gick snabbt. Sen tog det stopp. Jag kom inte längre, det var som att kläderna inte ville bli målade. Jag började måla på bakgrunden i stället och lade på färg lite som jag kände, utan mål. Jag hade redan givit upp om att det skulle bli någon bra tavla. Men det var roligt att lägga på färg utan plan och jag kom in i ett meditativt tillstånd där jag egentligen inte såg vad jag målade, det fanns inget motiv och ingen tanke. Rätt vad det var flyttade sig penseln tillbaka till kvinnan men inte alls med den vita färgen som jag hade planerat. Hennes kläder ville vara gröna och det var inte längre fransar utan mer som en pläd eller nästan som ett stycke gräsmatta. Jag fick känslan av att det var Moder Jord som kom och visade sig i min målning. Eller eventuellt en av de peruanska gudinnorna, Nustas.

Det gick snabbt att måla henne ända fram tills jag skulle måla hennes utsträckta hand. Då tog det stopp och min inspiration försvann. Det var då myntet trillade ner. När jag försöker få till en detalj som inte är redo blir det bara jobbigt och tråkigt. Om jag i stället går vidare och målar det som vill bli målat kommer inspirationen tillbaka direkt.
När det är rätt är det lätt, precis som i livet i övrigt. När vi känner att vi måste kämpa med något eller hela tiden möter på motgångar, då är oftast det bästa vi kan göra att ta ett steg tillbaka och titta med lite distans på vad det är som står i vägen. Är det dags att välja en ny väg, behöver vi avvakta lite eller behöver vi kanske byta strategi?
Jag bestämde mig i detta fall för att strunta i hennes hand och istället fortsätta måla det som ville komma. Det tog inte lång stund förrän tavlan var klar och när jag sedan tittade på den fanns där ett helt landskap med berg. Det kändes som Peru. Där fanns till och med några lamor. I ena hörnet av tavlan såg jag en grupp av bostäder och min känsla var att jag intuitivt hade målat ett, eller kanske till och med flera tidigare/parallella liv, som påverkade mig just i denna nuvarande period av mitt liv.

Tavlan var klar men jag kände det som att min process inte var klar. Jag ville måla en tavla till. Det skulle vara en indian denna gången också, men nu en man, och han skulle på något sätt framkalla

60X30 Akryl duk

en kraftfull energi. Jag sökte efter olika bilder för inspiration, kanske skulle han trumma? Eller sitta i böneställning? Till slut bestämde jag mig för att han skulle spela flöjt. Jag gjorde på samma sätt som med den första tavlan. Jag tecknade upp hans konturer och började måla. Denna gången gick det lätt att måla honom och han ser ut ungefär som jag tänkte mig att han skulle se ut. Ur flöjten kom dock inga toner, det var i stället olika färger som kom ut och färgade hela landskapet.

Energin i denna tavla var helt annorlunda än den första. Den första kändes väldigt mjukt kärleksfull medan denna kändes mer kraftfull. Jag kände att de båda hörde ihop. Kanske var det den manliga och den kvinnliga energin som ville bli uttryckt tillsammans men ändå var och en för sig? Hon sprider färgerna och läkande genom sina händer, han gör det genom sin flöjt. Olika verktyg men samma resultat. Eller är de två personer som lever olika liv men är sammankopplade på någon nivå? Så som det ofta är med tvillingsjälar. Vem vet, kanske kommer de åter för att berätta sin historia.

När den sista tavlan var färdig hade jag färg kvar som jag inte ville slänga så jag började måla på en liten duk, helt på måfå. Denna gång hade jag inget motiv att utgå ifrån utan jag lade på färg lite här och lite där. Jag tyckte att den blev jätteful och tänkte måla över den. Men så råkade jag vända på den och helt plötsligt trädde det fram ett bergslandskap. Jag lade till några träd och förstärkte några linjer och fram kom en av de tavlor jag nu tycker allra mest om.

30×24 Akryl duk

Och nu var processen klar. Denna process innehöll tre tavlor och gick ganska fort, den tog nog om jag kommer ihåg rätt inte så mycket mer än någon vecka.