Den kreativa processen – en fallgrop

Jag har under lång tid, nästan hela sommaren, varit väldigt trött och har inte kunnat göra mycket mer än att vila, heala och måla. Det är vad energin har räckt till förutom mitt jobb som medial vägledare. Jag har varit medveten om att en djup läkningsprocess har pågått så jag har lyssnat på kroppen och har faktiskt inte längtat efter aktivitet eller umgänge.
För några veckor sedan började energin komma tillbaka och jag började planera och jobba för bland annat en utställning jag ska ha i oktober. Jag ansträngde mig för att utvecklas i mitt måleri så att jag skulle kunna ha några helt nya tavlor med på utställningen.
I början var det kul och spännande, sen helt plötsligt började jag bli stressad, tappa fokus, jag kunde inte längre få kontakt med mina målningar och humöret sjönk. Jag blev mer och mer frustrerad men av erfarenhet vet jag att det inte hjälper att forcera något, vare sig vad gäller healing, personlig utveckling eller måleri, så jag backade, lade ner penslarna och släppte taget om allt.
Vad hände då tror du?
Jag blev sjuk. Fick öroninflammation och var tvungen att ligga till sängs några dagar. Jag jobbade aktivt med att frigöra de låsningar som skapat först blockeringarna i mitt skapande flöde, och sedan även öroninflammationen. Jag grät floder och mängder av stagnerad energi lämnade mitt system. Gamla sårade känslor kom upp till ytan och lämnade systemet. Det är oftast så en djup healingprocess fungerar. Den stagnerade energin är känslor vi inte klarat av att frigöra oss ifrån och som har bosatt sig djupt inne i våra celler. När vi börjar peta i stagnationen kommer känslorna upp till ytan igen för att se om vi denna gång är redo att känna dem och låta dem gå.

Efter några dagar började den låsta energin öppnas upp och jag satte jag mig med mina färger igen. Jag var fortfarande arg och frustrerad för att jag inte fick till mina tavlor som jag ville. Jag borde ju kunna få till en Monet eller i alla fall en Picasso 😉
Jag började måla med Poscapennor på en gammal akrylmålning som jag målat över och lät pennan bestämma vart den ville gå. Det blev denna lilla låda med många flikar. Någon Monet är den inte, inte någon Picasso heller men den kommer med ett budskap.
Den visar mig till exempel att det finns många vägar att gå, att det finns många flikar att vika upp för att se vad de gömmer. Den visar att en låda inte nödvändigtvis behöver vara kvadratisk och att man inte alltid förstår hur de olika flikarna hänger ihop. Under min session med målningen frigjordes min frustration och en del målningsglädje kom tillbaka igen.

En annan insikt som visades mig i denna läkningsprocess var hur jag när jag började jobba mot min utställning för att målningarna skulle vara ännu bättre än de jag redan har, (de målningar jag har som var anledningen till att jag blev inbjuden att ha denna utställning från första början…. 😛 ) tappade kontakt med mitt eget inre.
Jag flyttade mitt fokus utanför mig själv och där finns ingen energi att hämta. Vi kan inspireras av omgivningen men energin kan vi bara hämta inifrån oss själva. Vi kan planera för framtiden eller hämta erfarenhet från det förflutna men det är bara när vi är närvarande i nuet vi kan använda vår energi för att skapa. (När vi stannar i nuet så är det faktiskt så att vi har tillgång till både framtiden och det förflutna men det är en annan blogg.)
Detta vet jag ju så väl och ändå föll jag dit ännu en gång. Det är så vi oftast gör och för varje gång vi faller dit går det lite snabbare att resa sig. Till slut går vi runt vårt mönster och när det inte får någon uppmärksamhet tynar det bort.

Har du någon magisk låda som ger dig insikt? Hur ser den i så fall ut?