Uppstigning, uppgradering, från tredje till femte dimensionen

Från tredje dimensionen till den femte dimensionen.Kvinna som stiger fram ur en bakgrund.

Det kom en målning till mig häromdagen. Jag vet inte om den är klar än men min känsla är att hon bland annat symboliserar det vi kallar för uppstigningen. Jag ser henne som att hon har varit en del av en bakgrund, ett kollektiv, och nu är på väg att stiga fram ur bakgrunden, kollektivet, för att visa hela sig och följa sin egen sanning. Det har inte varit helt lätt för henne att bryta sig loss från bakgrunden och det har runnit en hel del tårar. Bakgrunden, det kollektiva, symboliserar för mig den tredje dimensionen.

 

”Uppstigning”, ”uppgradering” och ”femte dimensionen” är begrepp man hör lite varstans när man är intresserad av andlig utveckling men vad betyder de egentligen?

Detta är ett gigantiskt område och jag ska skrapa lite på ytan här, berätta lite om min syn på det. Det finns som vanligt många sanningar och ingen är mer sann än någon annan.

Om vi börjar med ”Femte dimensionen” så är det inte en plats utan ett tillstånd. Vi är alla mångdimensionella varelser och har tillgång till många olika dimensioner. Alla dimensioner har olika densitet. Energin i ”Tredje dimensionen” är mer kompakt än energin i ”Femte dimensionen”. I tredje dimensionen bryr vi oss om det vi är vana vid, det vi har lärt oss. I femte dimensionen börjar vi se utanför ramarna och öppna upp för nya värden.
Man skulle även kunna jämföra det med att stå högst upp i en skyskrapa och titta ut över staden. Är det mycket dimma ser vi inte så mycket utan vi ser bara det som är allra närmast oss och de mest framträdande byggnaderna etc. Om det däremot är en klar dag kan vi se många mil, många hus, bilar, människor etc som befinner sig i staden. Har vi då dessutom en kikare kan vi zooma in och se detaljerna. Är det dimmigt spelar det ingen roll att vi har en kikare, vi ser ändå bara det som är närmast oss.

När vi befinner oss i tredje dimensionen handlar våra tankar mest om det rent praktiska, om vad vi ska äta, om vårt jobb, kläder etc. Vi gör som alla andra, vi gör som det förväntas av oss.
När vi befinner oss i den femte dimensionen ser vi allt ur ett större perspektiv. Vi ser mönster och beteenden vi i tredje dimensionen inte lade märke till eftersom vi då var fullt upptagna med att få vardagen att gå runt. När vi befinner oss i femte dimensionen är vi friare känslomässigt, vi känner oss tryggare i oss själva och har en starkt tillit till att allt är precis som det ska vara. Vi ser till helheten och till allas bästa. Vi följer vår egen innersta sanning och gör bara det som resonerar med den. I tredje dimensionen har vi inte full kontakt med vår egen sanning utan vi följer den kollektiva sanningen och tror ofta att det är enda vägen att gå.

Det är när vi i tredje dimensionen börjar känna oss obekväma med den kollektiva sanningen vår ”Uppstigning” börjar. Vi börjar ifrågasätta allt det som vi innan tagit för givet. Vi börjar se igenom olika strukturer och börjar känna ett motstånd mot att göra sådant som inte resonerar med vår egen sanning.
Uppstigningen sker i etapper och ofta vandrar vi mellan tredje och femte dimensionen under lång tid. När vi då befinner oss i femte dimensionen tankar vi in energi därifrån som sedan integreras i oss genom att vi i tredje dimensionen gör val som leder oss närmare vår sanning. Hur denna process går till kan vara väldigt individuell men gemensamt verkar alltid vara att man till slut inte orkar med den tredimensionella verkligheten utan man drar sig undan och söker nya sammanhang. Sammanhang som resonerar mer med ens innersta sanning.

När vi är i femte dimensionen vet vi med hela oss att vi alla hör ihop och att ingen är bättre eller sämre än någon annan. Vi har bara valt olika resor eftersom våra själar vill utveckla olika sidor. I femte dimensionen dömer vi aldrig någon annan. Vi kan inte döma eftersom vi vet att vi alla följer vår ursprungliga plan och gör det vi är här för att göra. Dömande tillhör den tredje dimensionen.

Uppgraderingar sker hela tiden, ibland enskilda och ibland kollektiva. När det sker kollektiva uppgraderingar brukar det ofta ske ovanliga händelser i många människors liv samtidigt, eller kanske en stor händelse i världen som påverkar väldigt många känslomässigt. Det är ofta så när vi befinner oss i tredje dimensionen att vi behöver skakas om lite för att släppa kontrollen så pass att den högre energin kan få ta plats i vårt energifält.

Som jag skrev är energin in den tredje dimensionen mer kompakt än den i den femte dimensionen. Uppstigningen handlar om att frigöra det som gör vår energi kompakt och det som håller den kompakta energin på plats är våra olika föreställningar. Ju fler bestämda, fixerade åsikter och föreställningar vi har, ju kompaktare blir vårt energifält. Ju fler rädslor vi bär på, ju mindre flexibelt blir vårt energifält. Ju fler skydd vi bär, ju stelare blir vårt energifält.
När vi säger ”Så här är det.” uttrycker vi oss från den tredje dimensionen. När vi säger ”Det här är min uppfattning” uttrycker vi oss från femte dimensionen. ”Så här är det” betyder ju att det jag tycker är rätt och om någon annan tycker annorlunda har de fel. Rätt och fel finns inte i femte dimensionen. När vi säger ”Det här är min uppfattning” betyder det att jag uppfattar det så här och du kan uppfatta det annorlunda och det är också ok. Vi accepterar och respekterar att alla har sina egna sanningar.

Ett femdimensionellt energifält är flexibelt och flödande. Energifältet är vi, hela vårt varande och inkluderar allt, både känslor, tankar, vår fysiska kropp, allt vi någonsin upplevt och kommer att uppleva. Ett flexibelt energifält känner energiflödet och följer den ström som resonerar med den egna sanningen. Det innebär att vi i vår uppstigning hela tiden behöver frigöra oss från det som hindrar vårt fält från att röra sig fritt. Blockeringar, motstånd, föreställningar, kärt barn har många namn.

När vi är fullt ut integrerade i femte dimensionens energi skapar vi det liv vi vill ha genom att följa energin och öppna upp flödet där vi vill ha det. I tredje dimensionen fungerar inte det, i tredje dimensionen måste vi jobba hårt och kämpa för att få det vi vill ha. Som du förstår så är vi alla i båda dimensionerna samtidigt. Vi har ju alla stunder när saker går med fullkomlig lätthet och stunder när vi måste jobba hårt för det vi vill. När uppstigningen är klar lämnar vi tredje dimensionen för gott.

Konstutställning och uppgradering av energifält

Det var länge sedan jag skrev något nu. Jag har haft fullt upp med att måla och göra klart inför min utställning. Nu är den över och kvar är bara att välja ut vilka tavlor som ska få pryda mina väggar och vilka som ska packas ihop för förvaring till nästa resa. Resan till sin människa eller till nästa utställning.

Min känsla inför denna utställning var att den skulle ”knyta ihop säcken” och så känns det som att det blev. Det var härligt att se alla mina målningar i samma rum och att se kända och okända människor gå runt och titta på dem och välja ut sina favoriter. Utställningen fick mig att landa i vem jag är som konstnär.

Dagen innan vernissaget, tidigt på morgonen, hörde jag en röst ifrån min målarhörna. Jag har berättat innan om hur vissa av mina tavlor har en väldigt stark vilja. Rösten jag hörde var väldigt mild men bestämd. Den sa att den skulle också vara med på utställningen. Grejen var att målningen inte ens var klar. Jag har ju lärt mig att mitt liv blir lättare om jag lyder när tavlorna pratar med mig så jag gick upp innan jag skulle börja jobba och satte mig för att måla.
Hon hade tagit ordentligt med tid på sig fram till nu, stått och vilat många veckor utan att visa mig vad hon skulle bli. Men nu hade hon bestämt att hon skulle vara med och då gick det fort. Hon gav mig till och med sitt namn. Får jag presentera ”Girl in the valley” 😀

Jag tycker själv väldigt mycket om henne och hon känns som brytpunkten mellan det gamla och det nya. Veckan innan utställningen fick jag en allergisk reaktion som gjorde att jag blev väldigt sjuk. Jag var helt sängliggande i tre dagar och fick i samband med det en uppgradering av mitt energifält. Jag kan skriva om vad det innebär en annan gång. Kortfattat kan man säga att det är en komprimerad utrensning av det som inte längre gynnar en, av energi som tillhör det förgångna. Jag går ut ur det gamla och in i det nya och ”Flickan i Dalen” kom som en manifestation av det.

Det är en tid nu när många är med om uppgraderingar, både mindre och större. Om man inte vet vad det handlar om kan det kännas obehagligt men det är inget att vara rädd för. Livet är dynamiskt och vi utvecklas hela tiden. Ibland rycker livet in och snabbar på processen lite, kanske behöver vi en kick i baken eller så behöver hela huset raseras så vi kan bygga ett nytt. Allt är som det ska.

Med värme

Annette

Utställning och vernissage

Du som följt min blogg har sett att jag under ganska lång tid ägnat mycket tid åt min målning.
Nu är det dags för utställning och du är hjärtligt välkommen på vernissage i Aspudden, Stockholm, söndagen den 6 oktober mellan 12.00 och 16.00.

Kan du inte komma på vernissaget går bra att gå dit och se dem under bibliotekets öppettider fram till och med den 18:e oktober. Den 20:e kommer jag att plocka ner tavlorna så för att vara helt säker på att hinna se dem är det bäst att du kommer någon av dagarna innan.

Alla tavlor som är med på utställningen kommer att vara till salu och om du vill köpa en tavla utanför vernissaget går det bra att kontakta mig så bestämmer vi en tid då vi ses i utställningsrummet.

Välkommen!

Andlig utveckling och andliga sanningar och lögner

Hur ska man veta att man väljer rätt i livet?
Hur ska man veta att det är värt att satsa på något man gärna vill göra? Det är frågor jag ofta får från de kunder som ringer mig för medial vägledning. Mitt svar är oftast detsamma. När du följer ditt hjärta blir det alltid rätt.
Men hur vet man då när det är hjärtat som vill något eller om man vill det för att man borde vilja det?

När ditt hjärta vill något blir du lätt i kroppen när du tänker på det, det kanske pirrar och du blir glad. Det finns inget motstånd förrän hjärnan kommer in och börjar påpeka att det nog inte är möjligt. Vad ska andra säga? Hur ska jag klara mig ekonomiskt? Tänk om jag inte kan? etc.
När du vill något för att du av någon anledning tycker att du borde vilja det, då känns det ett motstånd inom dig. Ibland subtilt och ibland väldigt tydligt. Huvudet säger att du självklart ska satsa på detta, det är den rätta vägen att gå. Men hjärtat känns inte lyckligt vid tanken.

Ibland är det lite mer komplicerat om du tex vill resa på en lång resa men inte har några pengar. Du är inte alls sugen på att försaka något eller jobba extra hårt en tid för att ha råd. Det blir en konflikt inom dig. Här måste du sätta dig ner med dig själv och fråga dig sanningsenligt vad som får ditt hjärta att sjunga. Sjunger ditt hjärta av att åka på resan? Sjunger det tillräckligt högt för att det ska vara värt ansträngningen? Eller är drömmen om resan ett symptom på att något i ditt liv behöver förändras?

Det som är sant för dig ger dig alltid en känsla av expansion, lätthet, ljus. Det som är falskt för dig ger dig en känsla av kontraktion, mörker, tyngd. Själva känslan kan vara olika för olika personer men när du hittat ditt uttryck vet du alltid vad som är din sanning. Din kropp vet alltid vad som är sant för dig. Alltid. Tvivla aldrig på dig själv.

Det tog många många år för mig innan jag förstod att det motstånd jag ibland känner inombords när någon säger att något är på ett speciellt sätt, faktiskt är min kropp som säger till mig att det den andra personen säger inte är min sanning. Jag trodde länge att mitt motstånd berodde på att jag dolde något för mig själv. Jag litade alltså mer på vad någon annan sa än vad jag själv kände. Så är det inte längre. Numer vet jag att när jag känner ett motstånd inom mig finns någon form av lögn kopplad till det som sägs.
Det kan vara att personen i fråga inte själv är helt sann eller så kan det vara att det som är dens sanning inte är min sanning. Ibland är det en lögn som gömmer min sanning. Jag kanske döljer något för mig själv eftersom det verkar lättare så. Då behöver jag ju titta en gång till och vara ärlig mot mig själv. Ofta så får man då en känsla av att det ligger mer bakom än det man ser vid första anblicken.

Det som fick mig att skriva denna post var att jag tittade på en video med en person som presenterar sig som andlig lärare. Hen menade att om någon känner motstånd mot det hen säger är det på grund av att personen i fråga har något dolt inom sig som den behöver titta på. Och så är det ju ibland, men inte alltid på det sätt vi tror. Det kan vara antingen att det är exakt så enkelt som att vi gömt något inom oss som gör att vi inte vill tro på det hen säger eftersom vi då blir tvungna att titta på oss själva på ett djupare plan, vilket ju kan vara ganska obekvämt.
Det kan även vara så att vi känner av att hen inte är helt sann i sitt eget uttryck. Hen kanske själv behöver jobba med just det hen säger att andra ska jobba med. Och det kan också vara så att det hen säger inte är vår sanning. Jag för min del brukar ofta reagera när någon påstår att deras sanning är den enda sanningen. Anarkisten i mig reagerar med ett kraftfullt NÄE, så är det INTE! Oavsett om jag håller med eller inte. Numer känner jag ju mig själv så pass väl att jag brukar titta in efter att jag sagt det och fråga mig själv hur det egentligen låg till. Men det behöver ju ingen annan veta 😉

När man målar blir det ganska tydligt vad som är sant och vad som är falskt. När man målar och följer flödet går det lätt och en tavla kan bli klar på väldigt kort tid, man följer sanningen. När man försöker styra målningen till något som flödet och tavlan inte vill, något som alltså är falskt, då kan det ta väldigt lång tid innan tavlan blir klar.
Tavlan jag visar i denna bloggen var tänkt att vara bara en bakgrund. Den blev klar på kort tid och det visade sig att den var en hel tavla, inte bara en bakgrund. Hade jag då hållit fast vid min tanke och fortsatt måla på den, då hade det med största säkerhet slutat med att jag målat över den.

 

Den kreativa processen – en fallgrop

Jag har under lång tid, nästan hela sommaren, varit väldigt trött och har inte kunnat göra mycket mer än att vila, heala och måla. Det är vad energin har räckt till förutom mitt jobb som medial vägledare. Jag har varit medveten om att en djup läkningsprocess har pågått så jag har lyssnat på kroppen och har faktiskt inte längtat efter aktivitet eller umgänge.
För några veckor sedan började energin komma tillbaka och jag började planera och jobba för bland annat en utställning jag ska ha i oktober. Jag ansträngde mig för att utvecklas i mitt måleri så att jag skulle kunna ha några helt nya tavlor med på utställningen.
I början var det kul och spännande, sen helt plötsligt började jag bli stressad, tappa fokus, jag kunde inte längre få kontakt med mina målningar och humöret sjönk. Jag blev mer och mer frustrerad men av erfarenhet vet jag att det inte hjälper att forcera något, vare sig vad gäller healing, personlig utveckling eller måleri, så jag backade, lade ner penslarna och släppte taget om allt.
Vad hände då tror du?
Jag blev sjuk. Fick öroninflammation och var tvungen att ligga till sängs några dagar. Jag jobbade aktivt med att frigöra de låsningar som skapat först blockeringarna i mitt skapande flöde, och sedan även öroninflammationen. Jag grät floder och mängder av stagnerad energi lämnade mitt system. Gamla sårade känslor kom upp till ytan och lämnade systemet. Det är oftast så en djup healingprocess fungerar. Den stagnerade energin är känslor vi inte klarat av att frigöra oss ifrån och som har bosatt sig djupt inne i våra celler. När vi börjar peta i stagnationen kommer känslorna upp till ytan igen för att se om vi denna gång är redo att känna dem och låta dem gå.

Efter några dagar började den låsta energin öppnas upp och jag satte jag mig med mina färger igen. Jag var fortfarande arg och frustrerad för att jag inte fick till mina tavlor som jag ville. Jag borde ju kunna få till en Monet eller i alla fall en Picasso 😉
Jag började måla med Poscapennor på en gammal akrylmålning som jag målat över och lät pennan bestämma vart den ville gå. Det blev denna lilla låda med många flikar. Någon Monet är den inte, inte någon Picasso heller men den kommer med ett budskap.
Den visar mig till exempel att det finns många vägar att gå, att det finns många flikar att vika upp för att se vad de gömmer. Den visar att en låda inte nödvändigtvis behöver vara kvadratisk och att man inte alltid förstår hur de olika flikarna hänger ihop. Under min session med målningen frigjordes min frustration och en del målningsglädje kom tillbaka igen.

En annan insikt som visades mig i denna läkningsprocess var hur jag när jag började jobba mot min utställning för att målningarna skulle vara ännu bättre än de jag redan har, (de målningar jag har som var anledningen till att jag blev inbjuden att ha denna utställning från första början…. 😛 ) tappade kontakt med mitt eget inre.
Jag flyttade mitt fokus utanför mig själv och där finns ingen energi att hämta. Vi kan inspireras av omgivningen men energin kan vi bara hämta inifrån oss själva. Vi kan planera för framtiden eller hämta erfarenhet från det förflutna men det är bara när vi är närvarande i nuet vi kan använda vår energi för att skapa. (När vi stannar i nuet så är det faktiskt så att vi har tillgång till både framtiden och det förflutna men det är en annan blogg.)
Detta vet jag ju så väl och ändå föll jag dit ännu en gång. Det är så vi oftast gör och för varje gång vi faller dit går det lite snabbare att resa sig. Till slut går vi runt vårt mönster och när det inte får någon uppmärksamhet tynar det bort.

Har du någon magisk låda som ger dig insikt? Hur ser den i så fall ut?

 

Ryska dockor – personlig utveckling

Som jag ser det har alla kommit till jorden med olika uppgifter. På samma sätt som vi här på jorden utbildar oss inom de områden vi ska jobba med, har vi som själar förberett oss för det vi ska utföra under denna inkarnation. Vissa är här för att undervisa, vissa är här för att lära sig om en specifik uppgift inför kommande uppdrag, vissa är här för att hålla energin för jorden under dess transformationsresa, vissa är här för att bygga strukturen för den nya jorden etc.

Det finns hur många olika uppgifter som helst och förutom dessa övergripande uppgifter har vi som själar våra personliga resor att göra. Innan vi föds ner på jorden skriver vi på kontrakt om vad vi ska gå igenom och när vi är klara rivs det kontraktet. Vissa har många mindre kontrakt, andra har några större.

Vad jag egentligen vill säga med denna post är att ingen människa på jorden har hela sanningen. Det finns många olika lärare och många säger olika saker. De människor som är här med liknande uppdrag dras till varandra och har samma sanning. Om du har ett annat uppdrag än en viss lärare så är det inte säkert att hens undervisning stämmer med din sanning. Då är det bättre att du går vidare tills du hittar någon som resonerar med din egen energi. Det är där du kommer att blomstra. När något är sant för dig känns det lätt i hjärtat, expansivt.

Vad jag nyligen blev visad är hur vi är uppbyggda lite som ryska dockor, med olika lager. Vi har så många lager/dockor som vi har valt utvecklingsfaser för detta livet. Varje docka skyddar den docka som är innanför och därför upplever vi bara det som den yttre dockan upplever. Det jag blev visad var hur den yttre dockan slogs sönder men en slägga som kom vinande genom luften. Den slogs sönder i småbitar. När släggan kommer vinande blir vi oftast rädda och tappar vårt fokus. Om vi inte blir rädda väljer vi om vi hukar vi för släggan och fortsätter utvecklas inom samma fas ett tag till, eller om vi står kvar och öppnar upp för nästa fas även fast vi vet att det antagligen kommer göra lite ont när den yttre dockan sprängs.
Jag vet inte om vi kan välja hur många dockor vi vill släppa fram eller om vi måste öppna upp till den allra minsta dockan allra längst in. Det jag får se är att det är den innersta dockan som öppnar upp fullt ut för vår sanna essens. Alla dockor är ju skapade av vår sanna essens men ju längre in vi kommer ju renare blir essensen.

 

Q’erofolket, 7 Nustas – Mama Serena kommer på besök och ger mig ett budskap

Q’erofolket är ett folk som bor i Anderna ovanför Cusco i Peru. De bor i 7 olika byar som ligger på mellan 4000 och 5000 meters höjd över havet. Q’eros är i rakt nedstigande led ättlingar till Inkafolket och levde helt avskurna från civilisationen ändra fram till 50-talet då de läste i tecknen att det nu var dags för dem att komma ner från bergen och dela med sig av den kunskap de bevarat under alla år sedan Inkafolket på grund av vår ankomst till Amerika blev tvungna att fly upp i bergen.

Jag har träffat dem två gånger hittills i detta liv och hoppas det blir fler gånger. De är det renaste folk man kan tänka sig. I mycket framstår de som barn eftersom de inte dömer något eller någon, de gömmer inget utan är sig själva till 100%. Deras medvetenhet är enorm och de lever i ett med både jorden och kosmos.

Den första jag mötte från dem var en man på 94 år, Don Ramón. Han lever tyvärr inte längre och jag är så tacksam att jag fick träffa honom innan han lämnade jordelivet. Han var en helt magisk person, han kändes nästan eterisk.
Den andra gången jag mötte Q’ero var 2018 i Stockholm. Då var det två bröder, Don Juan och Don Angelino som var här för att dela med sig av sina liv. Jag hade inga förväntningar, eftersom Don Ramón gjort så stort intryck på mig trodde jag inte att jag skulle få ut så mycket av att träffa 2 andra men något sade mig att jag skulle dit. Och glad är jag att jag lyssnade på den rösten. Denna gång blev jag visad vem jag faktiskt är inuti och det var så omtumlande att jag först nu, ett år senare, har börjat titta på det för att se hur jag ska kunna leva ut den jag egentligen är.
Det finns så mycket att berätta om dem, de är magiska varelser, ren kärlek, helt fantastiska personer och har gjort ett enormt intryck på mig.

Denna post ska dock inte handla om Q’eros utan om en av Nustas, Andernas gudinnor och hennes budskap till mig. Det finns 7 Nustas och de är kopplade till varsitt chakra. Mama Serena är vattnets gudinna och kopplad till det andra chakrat. Hon var den av de 7 Nustas som berörde mig mest under min initiering och idag kom hon till mig med ett budskap.

Mama Serena, Akryl och torrpastell på Mix Mediapapper, A3

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Konstnär på 30 dagar där vi varje dag får en uppgift att göra. Vi är en blandning av kvinnor som är på olika nivåer i vårt konstnärsskap, vissa har målat länge och andra är helt nya. Alla målar utifrån där man är just nu. Det är en fantastisk grupp med en fantastiskt inspirerande lärare, Lottie Stjernqvist. Vi är spridda över hela landet och idag träffades vi över Zoom och målade tillsammans.
Jag kände att jag ville göra ett ansikte som kom fram ur vatten. Under tiden jag målade fick jag känslan av att det var Mama Serena som ville komma fram.

Jag ska skriva en post lite längre fram om alla Nustas men nu handlar det om min målning och budskapet jag fick. Efter mina initieringar där jag sammankopplades med Nustas gjorde jag en meditation där Mama Serena kom och tog mig in i en tunnel, en mörk tunnel utan synligt slut. Tunneln blev smalare och smalare, energin blev tyngre och tyngre och det kändes som att jag inte kunde komma igenom. Men hon sade till mig att jag skulle ta i och gräva mig ut. Jag gjorde som hon sa och helt plötsligt öppnade tunneln sig och jag svävade fritt över en helt lugn himmel.

Mama Serena är som sagt vattnets gudinna och vatten handlar om livets flöde och om våra känslor. Mama Serena hjälper oss att släppa taget om det som håller oss tillbaka och att öppna upp för det nya. Andra chakrat handlar mycket om både kreativitet och om relationer. Sedan jag flyttade hem till Sverige igen har jag spenderat min tid med att måla och med att gå i djupa inre processer. Jag har spenderat det mesta av min tid ensam, rannsakat mitt liv, mitt arbete och mina relationer, klippt band och transformerat. Slöjor har lyfts undan och jag ser mycket klart som jag inte sett innan.
Nu är jag redo att öppna upp för en ny typ av relationer och ett annat flöde i mitt liv. Jag väljer relationer som är stödjande, ärliga och rena.
Jag har funnit min kreativitet som under så lång tid varit blockerad och jag har börjat kanalisera målningar av en helt annan kaliber än innan. Jag kommer fortsätta att ge medial vägledning och healing som innan och den energi jag där kan dela med mig av är mycket tydligare och klarare än den någonsin varit. Det händer saker och det var därför Mama Serena kom idag. Hon ville berätta för mig att jag nu grävt mig ut ur tunneln och det är dags att flyga fritt, eller som hon säger, gå tillsammans med Pachamama, Moder Jord, gå i tillit och följ din egen stig. Den kommer att leda dig dit du ska vara i exakt rätt tid.

Bilden på målningen är ingen traditionell bild av en andisk prinsessa men de är inte bundna av en form och idag visade hon sig för mig på detta sätt.

Med värme
Annette