Den kreativa processen – en fallgrop

Jag har under lång tid, nästan hela sommaren, varit väldigt trött och har inte kunnat göra mycket mer än att vila, heala och måla. Det är vad energin har räckt till förutom mitt jobb som medial vägledare. Jag har varit medveten om att en djup läkningsprocess har pågått så jag har lyssnat på kroppen och har faktiskt inte längtat efter aktivitet eller umgänge.
För några veckor sedan började energin komma tillbaka och jag började planera och jobba för bland annat en utställning jag ska ha i oktober. Jag ansträngde mig för att utvecklas i mitt måleri så att jag skulle kunna ha några helt nya tavlor med på utställningen.
I början var det kul och spännande, sen helt plötsligt började jag bli stressad, tappa fokus, jag kunde inte längre få kontakt med mina målningar och humöret sjönk. Jag blev mer och mer frustrerad men av erfarenhet vet jag att det inte hjälper att forcera något, vare sig vad gäller healing, personlig utveckling eller måleri, så jag backade, lade ner penslarna och släppte taget om allt.
Vad hände då tror du?
Jag blev sjuk. Fick öroninflammation och var tvungen att ligga till sängs några dagar. Jag jobbade aktivt med att frigöra de låsningar som skapat först blockeringarna i mitt skapande flöde, och sedan även öroninflammationen. Jag grät floder och mängder av stagnerad energi lämnade mitt system. Gamla sårade känslor kom upp till ytan och lämnade systemet. Det är oftast så en djup healingprocess fungerar. Den stagnerade energin är känslor vi inte klarat av att frigöra oss ifrån och som har bosatt sig djupt inne i våra celler. När vi börjar peta i stagnationen kommer känslorna upp till ytan igen för att se om vi denna gång är redo att känna dem och låta dem gå.

Efter några dagar började den låsta energin öppnas upp och jag satte jag mig med mina färger igen. Jag var fortfarande arg och frustrerad för att jag inte fick till mina tavlor som jag ville. Jag borde ju kunna få till en Monet eller i alla fall en Picasso 😉
Jag började måla med Poscapennor på en gammal akrylmålning som jag målat över och lät pennan bestämma vart den ville gå. Det blev denna lilla låda med många flikar. Någon Monet är den inte, inte någon Picasso heller men den kommer med ett budskap.
Den visar mig till exempel att det finns många vägar att gå, att det finns många flikar att vika upp för att se vad de gömmer. Den visar att en låda inte nödvändigtvis behöver vara kvadratisk och att man inte alltid förstår hur de olika flikarna hänger ihop. Under min session med målningen frigjordes min frustration och en del målningsglädje kom tillbaka igen.

En annan insikt som visades mig i denna läkningsprocess var hur jag när jag började jobba mot min utställning för att målningarna skulle vara ännu bättre än de jag redan har, (de målningar jag har som var anledningen till att jag blev inbjuden att ha denna utställning från första början…. 😛 ) tappade kontakt med mitt eget inre.
Jag flyttade mitt fokus utanför mig själv och där finns ingen energi att hämta. Vi kan inspireras av omgivningen men energin kan vi bara hämta inifrån oss själva. Vi kan planera för framtiden eller hämta erfarenhet från det förflutna men det är bara när vi är närvarande i nuet vi kan använda vår energi för att skapa. (När vi stannar i nuet så är det faktiskt så att vi har tillgång till både framtiden och det förflutna men det är en annan blogg.)
Detta vet jag ju så väl och ändå föll jag dit ännu en gång. Det är så vi oftast gör och för varje gång vi faller dit går det lite snabbare att resa sig. Till slut går vi runt vårt mönster och när det inte får någon uppmärksamhet tynar det bort.

Har du någon magisk låda som ger dig insikt? Hur ser den i så fall ut?

 

Ryska dockor – personlig utveckling

Som jag ser det har alla kommit till jorden med olika uppgifter. På samma sätt som vi här på jorden utbildar oss inom de områden vi ska jobba med, har vi som själar förberett oss för det vi ska utföra under denna inkarnation. Vissa är här för att undervisa, vissa är här för att lära sig om en specifik uppgift inför kommande uppdrag, vissa är här för att hålla energin för jorden under dess transformationsresa, vissa är här för att bygga strukturen för den nya jorden etc.

Det finns hur många olika uppgifter som helst och förutom dessa övergripande uppgifter har vi som själar våra personliga resor att göra. Innan vi föds ner på jorden skriver vi på kontrakt om vad vi ska gå igenom och när vi är klara rivs det kontraktet. Vissa har många mindre kontrakt, andra har några större.

Vad jag egentligen vill säga med denna post är att ingen människa på jorden har hela sanningen. Det finns många olika lärare och många säger olika saker. De människor som är här med liknande uppdrag dras till varandra och har samma sanning. Om du har ett annat uppdrag än en viss lärare så är det inte säkert att hens undervisning stämmer med din sanning. Då är det bättre att du går vidare tills du hittar någon som resonerar med din egen energi. Det är där du kommer att blomstra. När något är sant för dig känns det lätt i hjärtat, expansivt.

Vad jag nyligen blev visad är hur vi är uppbyggda lite som ryska dockor, med olika lager. Vi har så många lager/dockor som vi har valt utvecklingsfaser för detta livet. Varje docka skyddar den docka som är innanför och därför upplever vi bara det som den yttre dockan upplever. Det jag blev visad var hur den yttre dockan slogs sönder men en slägga som kom vinande genom luften. Den slogs sönder i småbitar. När släggan kommer vinande blir vi oftast rädda och tappar vårt fokus. Om vi inte blir rädda väljer vi om vi hukar vi för släggan och fortsätter utvecklas inom samma fas ett tag till, eller om vi står kvar och öppnar upp för nästa fas även fast vi vet att det antagligen kommer göra lite ont när den yttre dockan sprängs.
Jag vet inte om vi kan välja hur många dockor vi vill släppa fram eller om vi måste öppna upp till den allra minsta dockan allra längst in. Det jag får se är att det är den innersta dockan som öppnar upp fullt ut för vår sanna essens. Alla dockor är ju skapade av vår sanna essens men ju längre in vi kommer ju renare blir essensen.