Veckans tarot för reflexion: Ensamhet

Min plan är att denna hemsida ska bli en levande sida där det händer lite olika saker. En idé jag har är att varje onsdag skriva en post där jag reflekterar utifrån ett tarotkort jag dragit. Du får gärna kommentera och bidra med dina egna reflexioner.

Vi börjar idag och jag har dragit ett tarotkort som heter Ensamhet. Det är en kvinna i blå klänning som sitter på knä med en uppslagen bok i knät. Det ser ut som att hon vill visa boken för någon. Det finns text bara på den ena sidan av bokuppslaget. Bakom sig har hon ett torn. Tornet är precis mitt bakom henne vilket för mina tankar till vår kanal uppåt. Där finns även en stjärna i bakgrunden som lyser. Bakom tornet ser vi ett bergsmassiv. Jag upplever färgerna i kortet varma men att kvinnan känns lite obekväm eller spänd, kanske lite ledsen.
Jag undrar om hon kanske funderar på vad hon ska skriva på den tomma sidan i boken? Hon kanske vill att vi ska se hennes historia och ge henne lite input på hur hon ska komma vidare? Vad tror du? Vad tror du hon har för historia? Hur skulle du råda henne att fylla den andra sidan av bokomslaget?

I en tarotläggning skulle kortet antagligen föreslå en tid av ensamhet för att låta saker och ting falla på plats. För att få tid att reflektera och t.ex. insupa information från det inre, från källan.

Ensamhet. Jag hör många människor som mår dåligt av ensamhet och många som är rädda för den. Jag hör vissa som väljer att leva i relationer de egentligen inte tycker om eftersom de hellre gör det än lever ensamma. Jag hör de som väljer att aktivera sig hela tiden på grund av att ensamheten känns obekväm. Jag hör andra som trivs väldigt bra i ensamhet och som ofta väljer bort umgänge.

När jag var yngre var jag rädd för att göra saker själv. Jag vet inte om jag var direkt medveten om det då. Jag valde att göra allt tillsammans med andra och om jag inte hade någon att göra saker med lät jag bli. Numer har jag gjort så mycket saker ensam att jag nästan glömt bort hur det är att göra saker tillsammans med andra. Jag menar då saker som att gå en kurs eller gå och handla kläder. Jag kommer inte ihåg senast jag gick till en kurs tillsammans med någon jag redan kände. Och handla kläder lika så. Jag gör det alltid själv och har tagit det lite för givet. Inte tänkt på att förr var det något som ingav rädsla.
Jag blev påmind om detta för något år sedan när jag satt på ett torg i en stad där jag bodde för 20 år sedan. Jag satt ensam på ett café och njöt av solen och en kopp kaffe. Helt plötsligt fick jag en flashback. Jag kom ihåg en gång när jag gick över samma torg 20 år tidigare. Jag var jätteledsen och nervös eftersom jag tyckte det var så läskigt att gå själv. Mina kompisar hade inte velat följa med mig och det jag skulle göra var väldigt viktigt så jag var ändå tvungen att göra det.
Jag blev förvånad där jag nu satt, över vilken skillnad det var för mig nu. Nu skulle jag inte ens komma på tanken att fråga om någon vill följa med mig när jag ska göra mina ärenden. Jag uppskattar numer att göra vissa saker tillsammans och andra trivs jag bättre med att göra ensam.
Den bilden av den rädda unga kvinnan fick mig att inse hur mycket jag faktiskt utvecklats under de år som gått. Jag gav mig själv en liten osynlig klapp på axeln där jag satt 🙂

Om du tittar tillbaka på dig själv och ser hur du var för X antal år sedan, ser du någon skillnad på nu och då vad gäller ensamhet? Är du rädd för ensamheten? Trivs du i ensamheten? Har det alltid varit så?

En annan sak jag skulle vilja dela med mig av är en upplevelse jag hade för några år sedan i en session jag gjorde. Det var en mäktig upplevelse och jag vet inte om jag riktigt klarar att sätta ord på den men jag kan i alla fall ge dig en aning om känslan jag upplevde.

Det här var ju en form av meditation och det som hände var att jag hamnade i en energiform som var oerhört upplyst. Jag upplevde det som en manlig energi men allra mest var det som en närvaro, en mörk och vilsam närvaro. Känslan var magisk och energin kände en ensamhet så stor att den inte gick att greppa. Att veta. Att bara veta utan att ha någonting att rikta vetandet till.
Ensamheten var inte betungande eller smärtsam på något sätt. Det fanns en sorg i det men inte heller sorgen var smärtsam eller betungande. Den bara var. Mest vacker. Som sagt, detta går inte riktigt att formulera med ord men kanske får du en aning. Kanske har du själv upplevt detsamma?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.