Livet i färg

En liten fiktiv berättelse

Jag anser att rött är den bästa färgen och att blått är den sämsta. Jag mår verkligen dåligt när jag umgås med människor som bär blåa kläder och känner mig hedrad när någon bär rött. Du däremot anser att rött är en jättefarlig färg, en ond färg och att blå är en god färg, den bästa.
Hur blir det då när vi möts?

Första gången vi skulle ses bar jag röda kläder eftersom det är den bästa färgen och när jag möter dig vill jag ge dig det bästa… men du såg rött som farligt och ont och blev ju så klart rädd och ledsen för att jag utsatte dig för sådan ondska. Och jag i min tur blev ledsen och sårad eftersom du inte uppskattar min ansträngning att klä mig fin för din skull.
Som tur var så kunde vi prata bra med varandra du och jag och vi redde ut problemet. Vi bestämde oss för att inte använda varken blått eller rött när vi ses. Allt för att hedra varandra.

Det fungerade bra ett tag, vi umgicks och bar gröna, gula och lila kläder. Hade jättekul ihop. Vi blev verkligen fina vänner. Men så en dag fick vi en ny kompis och hon blev väldigt ledsen när både du och jag en dag kom i lila kläder till vårt möte. För henne var lila en färg som betydde förakt. Hon tolkade det som att vi föraktade henne då vi båda kom i lila kläder. Egentligen handlade det bara om att du och jag kommit överens om att inte bära rött eller blått eftersom de färgerna fick oss att känna sådant vi inte tyckte om att känna. Att vi båda bar just lila var inget planerat, bara en konsekvens av att vi hade lite färre färger att välja bland men det visste ju inte hon. (En intressant parentes är att lila är en blandning av rött och blått men det visste vi inte)
Vi förstod ju så klart hur vår nya vän kände det och bestämde oss för att inte använda lila kläder i fortsättningen. Det var ju onödigt att någon av oss blev sårad. Det fungerade bra ett tag och vi tre umgicks flitigt i våra gula och gröna kläder. Så mycket roligt vi hade!

Sen en dag träffade jag en man som jag blev oerhört förälskad i och jag ville så klart att han skulle få vara med i vår fantastiska gemenskap.
De gånger han och jag hittills träffats hade jag inte burit varken gula eller gröna kläder eftersom ingen av er var med och de färgerna hade för mig blivit en gemensam symbol för oss tre, men när vi två tillsammans skulle gå till vårt möte med er tog jag på mig mina gula och gröna kläder. Han tittade på mig med stora ögon. Varför använder du grönt när vi ska umgås med dina vänner?? Det betyder ju att du inte vill ha med dem att göra? I hans ögon betydde grönt att man tar avstånd ifrån någon.
Ojdå! Hur gör vi nu?
Jag valde att ta på mig bara gula kläder och meddelade er andra att det fungerade inte med grönt längre. Jag var ju så klart även tvungen att förklara läget för min nya kärlek, om färgerna vi undviker i vår gemenskap. Han förstod såklart eftersom han är en empatisk person, och valde även han att klä sig helt i gult. Vi träffades och hade en supermysig kväll tillsammans, alla i gula kläder.

Vi bestämde att ses veckan därefter igen men veckan som gick var väldigt upptagen för mig och jag hade inte tid att tvätta mina gula kläder. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig riktigt. Jag kunde ju inte bära varken rött, blått, grönt eller lila om vi alla skulle vara med. Antingen skulle jag behöva gå ut på stan och köpa nya gula kläder, vilket jag faktiskt varken hade råd eller tid att göra, eller så skulle jag vara tvungen att välja bort vår träff. Jag valde bort vår träff och stannade hemma med min kärlek istället. Då kunde jag ju använda de rena kläder jag hade i andra färger.

Veckan därefter skulle vi ses igen hela gänget och det såg jag fram emot. Vi hade det ju så himla mysigt tillsammans. Men dagen innan vi skulle ses ringde du och sa att du hade också träffat en ny kärlek. Vad kul! Men det fanns en hake. Din nya kärlek klarade inte av färgen gul. För honom betydde den att man känner avsmak. Han vill inte umgås med människor som känner avsmak.
Hur skulle vi göra nu? Vi kunde inte bära blått, inte rött, inte lila, inte grönt och inte gult. Ja! Vi bär vitt!!! Eller svart!!!! Vad bra! Nu har vi löst alla våra bekymmer! Vi bär alltid bara vitt eller svart när vi ses!

Och för att inte krångla till det så bestämmer vi att från och med nu så får bara de som liksom vi använder svarta och vita kläder komma in i vår gemenskap.

Och i svart och vitt levde vi lyckliga resten av alla våra dagar.

Med önskningar om en skön och färgstark söndag
Annette

Spara

Ord och hälsa

Jag blev uppmärksammad i dag på ordens vikt när jag läste ett inlägg på Facebook av Kajsa Ingemarsson där hon skriver om ordet ”måste”.

Jag kom att tänka på min egen process för några år sedan vad gäller ord och då framförallt orden viktigt och värdefullt. Detta är en text jag skrev för några år sedan och den finns publicerad i en av böckerna ”Hälsa och Folkbildning”. Jag har ändrat lite i den men i det stora hela är det samma text.

Hälsa innebär att vi är i balans, fysiskt, emotionellt och tankemässigt. Att vi har ett liv vi trivs med, att vi känner oss trygga. Allt hänger ihop.

Men vad har ord med hälsa att göra?

Orden är ett av de verktyg vi använder för att kommunicera och är antagligen ett av de mest kraftfulla verktygen. Jag ser ord som behållare. De innehåller förutom sin faktiska betydelse även olika känslor och tankar, och ett ord kan innebära olika saker för olika personer.

Vad innebär till exempel att älska för dig?
Vad innebär att hata för dig?
Vad innebär viktigt för dig?
Vad innebär värdefullt för dig?

Jag använder orden viktigt och värdefullt som exempel i denna text.
När vi tycker att något är viktigt för oss – hur känns det?
Och när vi menar att något är värdefullt för oss – hur känns det?

Jag hade en upplevelse för några år sedan där dessa ord kom till mig för att
synliggöras. Jag var vid den tidpunkten i en relation som var både helt fantastisk och helt
förödande. Jag slängdes som en vante mellan hopp och förtvivlan. När jag började
fråga mig själv vad jag kunde göra för att förändra situationen var det dessa ord som kom upp. Viktigt och värdefullt.

Var den här personen viktig för mig?
Var personen värdefull?

För att få reda på hur det låg till använde jag en av de kraftfullaste tekniker
jag känner till för förändring. Man frågar sig själv om något är sant eller falskt
– när du får en lätt känsla är det sant, och när det känns tungt är det falskt.
Det handlar nu inte om att tänka eller känna sina emotioner, utan helt enkelt om
att stämma av med sitt inre. Är den inre känslan tung eller lätt?
När jag frågade mig själv angående denna person så blev svaret tungt när jag frågade om han var värdefull. Det förvånade mig så klart. Det här var ju en person som betydde väldigt
mycket för mig. Jag frågade om och om igen och svaret blev varje gång
att han inte var värdefull. Då frågade jag om han var viktig. Svaret blev ja,
han var viktig för mig.

Jag gick vidare inåt och kände efter vad detta egentligen handlade om och då visade det sig att jag trodde att denna person hade en nyckel som skulle öppna upp något i mig och därmed få mig att må bra. Inte vilken nyckel som helst utan en viktig nyckel – den enda nyckeln –
som kunde göra mig lycklig och glad. Jag var rädd att förlora honom eftersom jag
ännu inte hade fått min nyckel, och hur skulle jag kunna fortsätta mitt liv utan
nyckeln till min lycka?
Det som ändå förbryllade mig mest var att han faktiskt inte var värdefull.
Jag tittade därför vidare och insåg att jag inte fick ut någon riktig glädje ur vår
relation. Det som höll mig kvar var känslan av att ha tillgång till min nyckel.
Även fastän jag inte hade nyckeln i min hand så fanns den nära. Vad skulle hända
med mig om han försvann och tog nyckeln med sig?

Jag gjorde mig mindre än vad jag var i denna relation på grund av rädsla för
att förlora det som var viktigt för mig. Jag anpassade mig till något
jag inte var för att bli förstådd, den undermedvetna tanken var nog att om han förstod mig skulle han vilja vara kvar och då skulle jag få tillgång till den viktiga nyckeln.
Nyckeln som egentligen var värdefull, men som jag gjort till viktig och därmed kopplat in rädslan att förlora den.

När jag väl förstod att han inte var värdefull för mig började min resa mot att
släppa taget och gå vidare utan både honom och nyckeln. Även fast jag kommit underfund om att han inte var värdefull för mig så fanns det starka band emellan oss och han betydde oerhört mycket för mig. Han var den första som på riktigt förstått mig och jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna möta en person igen som förstod mig som han. Det var inte lätt att släppa och jag gick igenom många tunga processer innan det var klart. Min hälsa vacklade, mitt hjärta
var trasigt men jag visste att det inte fanns någon väg tillbaka.

Allt hänger ihop i ett avancerat energisystem som binder samman våra fysiska
kroppar med de emotionella kropparna, de mentala kropparna och även med
alla andra människor och resten av Universum. Nycklar finns överallt, och det
kan aldrig vara en person eller en sak som bär en nyckel. Nyckeln tillhör dig
och du kan finna den på olika platser, i olika situationer eller hos olika personer.
Du kan även ha tillgång till nyckeln utan att se den eller kanske hittar du inte
låset som finns i ditt eget hjärta, i ditt eget energisystem.

Varje ord har sin egen behållare och vi alla har olika innehåll i behållaren. Ett
ord som får dig att må bra kan få någon annan att må dåligt. Ett ord som för
dig är neutralt kan för någon annan vara väldigt laddat. Du använder ordet
utan att tänka och den andra personen blir ledsen, arg, rädd, sluter sig och
stänger en energikanal. Om personen i fråga sedan fortsätter hålla den kanalen
stängd kommer livet att pocka på för att öppna kanalen. Det kan leda till
konflikter och även till sjukdom. Sjukdom är kroppens sätt att säga att den vill
ha din uppmärksamhet.

Är det ditt ansvar att använda ord som får andra att må bra eller är
det var och ens ansvar att hantera sina egna behållare?

För mig innebar insikten om ordens betydelse i detta fall att jag avslutade min
relation. Den var inte värdefull, den gav inte mig den energi jag ville ha. Den
var viktig och jag var rädd att förlora den. Rädsla är oftast inte sann. Vi vet för
det mesta vilken väg vi ska gå för att må bra utan att behöva rädsla som riktpinne.
Det är inte våra emotioner som visar oss vägen, de vill gärna vara i grupp och dras därför
till likasinnade. Det handlar inte heller om våra tankar, vilka gärna vill kontrollera oss. Det
handlar om att lyssna på vår egen känsla, den som talar om vad som är sanning
och inte. Den kan vara skrämmande att verkligen lyssna på, och att följa denna känsla kan ibland kännas nästan omöjligt men när vi väl gör det leder den oss alltid till något större, till något mer än vi vetat om innan.

Om du tänker på olika ord, vad får du för känsla? Vad ligger i orden som kan få
dig att må dåligt om någon annan uttrycker dem? Kan du själv förändra din relation
till ordet? Byta ut innehållet i behållaren?

Där jag står nu använder jag sällan ordet viktigt och när jag gör det försöker
jag känna efter vad det innehåller. Är det ett starkt viktigt som är kopplat till
rädsla eller är det ett viktigt som bara är ett sätt att förstärka något jag vill
säga? När något är så viktigt för mig att jag känner att jag inte kan leva utan
det tittar jag på vad orsaken till denna känsla är. Är den sann? Kan jag inte
leva utan denna person, denna sak? Eller är det bara ett tankespöke som jag
kan göra mig av med?

Med värme från Annette

 

Spara

Spara