Att lämna eller bära med sig

Igår läste jag några rader i en bok som fick mig att tänka till lite. ”Vi ska lära och sedan gå vidare. Inte bära med oss stegpinnarna till toppen. Vad ska då de som kommer efter oss stegeklättra på? Och kan du tänka dig hur tungt det blir att bära med sig dem alla?”
Bethel i ”Flickan från Paradiset” av Agneta Sjödin.

Hur ofta går vi inte och bär med oss alla erfarenheter vi gjort i livet? Hur ofta försöker vi inte lagra allt vi lärt oss i vår hjärna? Hur ofta har vi inte smärta i kroppen på grund av att vi lagrat gamla smärtsamma upplevelser i stället för att släppa taget om dem och låta dem transformeras? Hur ofta stannar vi inte upp i vår utveckling på grund av att vi håller fast i det vi lärt oss?

Jag har genom livet levt tillsammans med många olika grupperingar av människor. Har alltid varit lite av en ensam vandrare som stannat till lite här och lite där. Jag har bara inte förstått att det är vad jag är. Eftersom jag inte förstått det så har jag försökt att anamma det liv de jag för tillfället hänger med lever. Jag har lärt mig mycket av det och det är ju ungefär som när man är ute och reser… Om man reser som turist ser man en yta och kanske om man har lite tur lagret under ytan, men om man bor i ett annat land en längre tid ser man vad som egentligen är.

Jag har fått se vad som egentligen är i många olika grupperingar och det är en gåva. Men som Bethel säger så kan jag ju inte ta med mig stegpinnarna när jag lämnar de olika grupperna ….. vad ska de då gå på när de ska klättra upp i sitt träd? Och hur ska jag kunna klättra i mitt träd om jag har händerna fulla av stegpinnar?
Jag har nog försökt göra just det, trott att jag måste bära med mig all den kunskap och alla insikter jag fått i de olika perioderna i mitt liv. För att skydda mig så att jag inte ska falla ner från stegen. Jag förstår nu att det behöver jag inte. Det som är insikter finns i min ryggmärg och är numer en del av mig. Det andra som kräver någon form av ansträngning att komma ihåg var aldrig mitt från första början. Däremot så ger alla upplevelser referensramar som man kan använda sig av för att känna vem man är just nu och vad man vill med sitt liv just nu.

Sen jag kom i kontakt med Access Consciousness känns det som att jag kommit hem. Jag har fortfarande inte alla möblerna på plats och dekorationerna kommer så småningom. Men hela tanken om att vi är obegränsade varelser och att bjuda in allt för att sedan välja attraherar mig och ger en hisnande känsla i magen. För att inte tala om att de verbala verktygen är som trollspön och Access Bars behandlingen magisk 🙂 Äntligen känner jag mig inspirerad igen, nu har jag fått något att bita i efter att under lång tid varit rätt blasé… eller bita i är väl kanske inte rätt uttryck men du förstår nog vad jag menar 😉

Nu slänger vi alla gamla pinnar så de får åka tillbaka till de stegar där de hör hemma och så klättrar vi med lätta steg upp till toppen av vårt eget träd!

Varma kramar Annette

#ACCESS_BF-Banner_XLarge [2425x762mm] vista